Loosegoats
Det finns en man som har format mitt vuxna liv. Han har gjort det på ett ömsint och vackert vis. Hans ord går rakt in i hjärtat och säger till mig att allt kommer att bli bra. Hans röst bäddar snällt in mig i ett tillstånd av lugn och stilla lycka. Hans namn är Christian Kjellvander.
Det hela började med Loosegoats. Jag upptäckte dem för sent, alldeles innan de slutade. 2001 släppte de ett av tidernas - enligt mig - bästa album; Her, the City, Et Al. Gå in på Spotify och lyssna om ni inte hört det. Jag lägger in ett smakprov (det finns alldeles för lite på Youtube, men det här är en pärla)
Och så den bästa låten jag vet, tror jag. Fast det finns inga bra youtubelänkar så det blir spotify istället.
http://open.spotify.com/track/4u9mmBCn8M126BlqrDNCxN
Jag såg dem på Hultsfred den sommaren och det var finfint. Jag insåg dock inte då att jag skulle komma att älska låtarna såpass mycket att jag flera år senare skulle stå utanför Pustervik en augustinatt i ösregn för att få se dem live i en återförening på Way out west. I en och en halv timme stod vi där i regnet, innan vi fick höra att det var fullt och ingen mer skulle komma in. Så det var bara att plaska hemåt. Ledsna och besvikna.
Ganska snart därpå (nu är vi tillbaka 2001) fick jag nys om att Christian också hade ett band tillsammans med sin bror Gustaf. Songs of soil. De släppte bara ett album, men vilket album... Såg dem i Emmaboda och blev alldeles trollbunden. Bröderna delar på sången och sjunger några var. Min favorit är Lazy wheels, som sjungs av Gustaf. Den har varit med mig överallt.
http://open.spotify.com/track/1iHHFH8GZgJrKH5LG7dusU
Så splittrades Loosegoats och storebror Christian började släppa soloalbum. Och de var lysande. Är lysande. Det finns så många låtar jag skulle vilja dela, men jag får nöja mig med en. MacGyver och jag har sett honom live ett otal gånger och det är alltid fantastiskt. Och när den här låten spelas kramas vi lite extra. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om den är sorglig eller glad. Hur som helst så är den vår.
Men så i somras kom beskedet. Gustaf Kjellvander hade avlidit i sömnen. Han var lika gammal som jag. Och jag älskade ju honom på sätt och vis. Jag var alldeles stum resten av dagen och känslan av förlust var stark. Vemodet satt kvar länge...
Nu har Loosegoats återförenats. De har släppt ett nytt album, som jag inte hunnit lyssna in mig på än. Men det måste jag göra snart. Det är nämligen de som är hemligheten, som jag så lätt avslöjade (en snabb titt på ticnet för den 19 maj och svaret var tämligen lätt att hitta). Albumet är tydligen väldigt inspirerat av Christians förlust av sin bror och det känns... väldigt rätt. Jag längtar halvt ihäl mig och är glad att det bara är en vecka kvar.
En vecka kvar tills magin återigen släpps lös.
Det hela började med Loosegoats. Jag upptäckte dem för sent, alldeles innan de slutade. 2001 släppte de ett av tidernas - enligt mig - bästa album; Her, the City, Et Al. Gå in på Spotify och lyssna om ni inte hört det. Jag lägger in ett smakprov (det finns alldeles för lite på Youtube, men det här är en pärla)
Och så den bästa låten jag vet, tror jag. Fast det finns inga bra youtubelänkar så det blir spotify istället.
http://open.spotify.com/track/4u9mmBCn8M126BlqrDNCxN
Jag såg dem på Hultsfred den sommaren och det var finfint. Jag insåg dock inte då att jag skulle komma att älska låtarna såpass mycket att jag flera år senare skulle stå utanför Pustervik en augustinatt i ösregn för att få se dem live i en återförening på Way out west. I en och en halv timme stod vi där i regnet, innan vi fick höra att det var fullt och ingen mer skulle komma in. Så det var bara att plaska hemåt. Ledsna och besvikna.
Ganska snart därpå (nu är vi tillbaka 2001) fick jag nys om att Christian också hade ett band tillsammans med sin bror Gustaf. Songs of soil. De släppte bara ett album, men vilket album... Såg dem i Emmaboda och blev alldeles trollbunden. Bröderna delar på sången och sjunger några var. Min favorit är Lazy wheels, som sjungs av Gustaf. Den har varit med mig överallt.
http://open.spotify.com/track/1iHHFH8GZgJrKH5LG7dusU
Så splittrades Loosegoats och storebror Christian började släppa soloalbum. Och de var lysande. Är lysande. Det finns så många låtar jag skulle vilja dela, men jag får nöja mig med en. MacGyver och jag har sett honom live ett otal gånger och det är alltid fantastiskt. Och när den här låten spelas kramas vi lite extra. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om den är sorglig eller glad. Hur som helst så är den vår.
Men så i somras kom beskedet. Gustaf Kjellvander hade avlidit i sömnen. Han var lika gammal som jag. Och jag älskade ju honom på sätt och vis. Jag var alldeles stum resten av dagen och känslan av förlust var stark. Vemodet satt kvar länge...
Nu har Loosegoats återförenats. De har släppt ett nytt album, som jag inte hunnit lyssna in mig på än. Men det måste jag göra snart. Det är nämligen de som är hemligheten, som jag så lätt avslöjade (en snabb titt på ticnet för den 19 maj och svaret var tämligen lätt att hitta). Albumet är tydligen väldigt inspirerat av Christians förlust av sin bror och det känns... väldigt rätt. Jag längtar halvt ihäl mig och är glad att det bara är en vecka kvar.
En vecka kvar tills magin återigen släpps lös.
Kommentarer
Postat av: Caroline
Och se där ja, spotifylänkarna funkar ju inte. Är någon ändå sugen på att lyssna kan man söka på Loosegoats och Traveller, samt Songs of soil och Laxy wheels (de har stavat fel på lazy. Shit happens!).
Trackback
