Coconut Grove

Jag har bestämt mig för att flytta bloggen. För mycket strul här.

Om ni vill fortsätta att följa min blogg så finns den nu här istället:

http://coconutlunden.blogspot.com

Väl mött!

Jag bytte visst design här. Jag blev aldrig riktigt bekväm med den förra, den kändes inte som jag. Jag är inte nöjd med min header här heller, men det tar jag tag i senare. Den duger.

Idag ska jag till läkaren för att prata om hur det går för mig och för att avgöra om jag ska börja jobba igen och i så fall hur mycket. Jag vill gärna tillbaka till jobbet, inte mindre sedan ett brev damp ned i brevlådan förra veckan. Brevet var fullt med teckningar och hälsningar från barnen och när man får något sådant är det svårt att inte längta efter dem.




Men jag vet ju att jag inte kommer att orka fullt ut, jag måste bli av med huvudvärken först. Så 50% fram till sommarlovet känns alldeles lagom. Men till hösten blir det andra bullar!

Det finns en man som har format mitt vuxna liv. Han har gjort det på ett ömsint och vackert vis. Hans ord går rakt in i hjärtat och säger till mig att allt kommer att bli bra. Hans röst bäddar snällt in mig i ett tillstånd av lugn och stilla lycka. Hans namn är Christian Kjellvander.

Det hela började med Loosegoats. Jag upptäckte dem för sent, alldeles innan de slutade. 2001 släppte de ett av tidernas - enligt mig - bästa album; Her, the City, Et Al. Gå in på Spotify och lyssna om ni inte hört det. Jag lägger in ett smakprov (det finns alldeles för lite på Youtube, men det här är en pärla)













Och så den bästa låten jag vet, tror jag. Fast det finns inga bra youtubelänkar så det blir spotify istället.


http://open.spotify.com/track/4u9mmBCn8M126BlqrDNCxN

Jag såg dem på Hultsfred den sommaren och det var finfint. Jag insåg dock inte då att jag skulle komma att älska låtarna såpass mycket att jag flera år senare skulle stå utanför Pustervik en augustinatt i ösregn för att få se dem live i en återförening på Way out west. I en och en halv timme stod vi där i regnet, innan vi fick höra att det var fullt och ingen mer skulle komma in. Så det var bara att plaska hemåt. Ledsna och besvikna.

Ganska snart därpå (nu är vi tillbaka 2001) fick jag nys om att Christian också hade ett band tillsammans med sin bror Gustaf. Songs of soil. De släppte bara ett album, men vilket album... Såg dem i Emmaboda och blev alldeles trollbunden. Bröderna delar på sången och sjunger några var. Min favorit är Lazy wheels, som sjungs av Gustaf. Den har varit med mig överallt.


http://open.spotify.com/track/1iHHFH8GZgJrKH5LG7dusU

Så splittrades Loosegoats och storebror Christian började släppa soloalbum. Och de var lysande. Är lysande. Det finns så många låtar jag skulle vilja dela, men jag får nöja mig med en. MacGyver och jag har sett honom live ett otal gånger och det är alltid fantastiskt. Och när den här låten spelas kramas vi lite extra. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om den är sorglig eller glad. Hur som helst så är den vår.














Men så i somras kom beskedet. Gustaf Kjellvander hade avlidit i sömnen. Han var lika gammal som jag. Och jag älskade ju honom på sätt och vis. Jag var alldeles stum resten av dagen och känslan av förlust var stark. Vemodet satt kvar länge...

Nu har Loosegoats återförenats. De har släppt ett nytt album, som jag inte hunnit lyssna in mig på än. Men det måste jag göra snart. Det är nämligen de som är hemligheten, som jag så lätt avslöjade (en snabb titt på ticnet för den 19 maj och svaret var tämligen lätt att hitta). Albumet är tydligen väldigt inspirerat av Christians förlust av sin bror och det känns... väldigt rätt. Jag längtar halvt ihäl mig och är glad att det bara är en vecka kvar.

En vecka kvar tills magin återigen släpps lös.

MacGyver kom hem från jobbet och berättade att han skulle spendera kvällen hos sin "lösa världsproblemskompis". Jaha? Det var väl inte riktigt hur jag hade tänkt mig att kvällen skulle förlöpa, men ok. Det funkar det med. Särskilt eftersom han lät mig dricka nästan hela vinflaskan själv, som kompensation för att han överger mig så här på fredagkvällen. Allltså, flaskan var inte full, vi hade använt en del till såsen häromdan och så drack han ett glas, men jag drack väl... tre, ungefär. Lagom!

Så nu är jag lite tipsy schmipsy, skulle man kunna säga. Och på fasligt gott humör, plötsligt. Det finns en viss risk att det trillar in några halvgenomtänkta blogginlägg här under kvällen.

Jag har varit lite kreativ och pysslig också, minsann! Det tog ett par minuter. Eftersom vi ska åka till min bror, som bor utanför Lysekil, imorgon, så tänkte jag att en liten present borde man ju ha med sig. Eftersom han redan fått den stora presenten (säsongskort till alla ÖIS hemmamatcher) och dessutom ska få en till på söndag, så fick det bli något vi har hemma. En chiliväxt! För han gillar att laga mat. Och vi har sju stycken. Små, alltså. Och en stor; vi kan kalla henne La Mamma. Och de är ganska dekorativa, faktiskt. Lummiga. Jodå. Och nu vill ni förstås se vad jag pysslade ihop. Mitt mästerverk!

Ok. Här kommer det!



Kan hända att silkespappret och snöret är aningens överdimensionerade i jämförelse med själva plantan, men äsch. Petitesser!

Nu ska jag ha party i soffan en stund. Titta på vattentornet, som är vitare än vanligt, det ändrar utseende väldigt här. Nu är det grått och molnen är vita, men när jag fotade det var det vitt med gråa moln. Förstklassig underhållning faktiskt, det där tornet. På riktigt, alltså! Titta bara!


För att ha party måste man ha musik. Tack och lov för Spotify, när man inte kommer på någonting man är sugen på. MacGyver hittade sin brors föredetta flickväns spellista. Bra skit. Mycket elektroniskt halvgalet. Sånt som jag i vanliga fall blir trött av, men när jag har uppnått tipsymode är det hur bra som helst. Så vi tog en liten svängom i hallen innan han gick. Vi gillar det där. Fuldans när den är som allra bäst. Och jag tänker dela med mig av härligheten. Så öppen är jag! Fast detta var i Värmland på en fest vi hade förrförra sommaren. Vi gör alltså ofta detta hemma. Det livar upp vilken stund som helst.



Värmland, alltså. Det ska få ett alldeles eget inlägg. Men inte nu. Fast kanske senare ikväll.
Jag gillar Memory Lane...

Det är inte lätt att göra en massa roliga saker när det är i princip storm ute och huvudvärken har bestämt sig för att vara värre än vanligt. Det blir lite svårt att hitta inspiration, om man säger så.

Dagen har varit totalt händelselös, det mest spännande som hände var att en granne kom och ville låna en vitlökspress. Hon måste ha trott att jag är en sån där mysko typ, som smyger runt i en mörk lägenhet och inte tycker om folk. För persiennerna var ju nere, för att skona huvudet. Jag drog upp dem sen, så det var ljusare när hon kom tillbaka. Man vill ju inte bli sedd som husets original. Usch nej.

Hur som helst så tänker jag att det inte gör så mycket att jag legat som en gammal säck potatis i soffan hela dagen idag. För i helgen händer det grejer, minsann! Min bror fyller 40 och det ska firas i dagarna två. Det blir ett jäkla flängande. Så den här vilodagen var nog nödvändig, eller hur?!

Förresten så var det chokladmuffins i ugnen igår. Och hemligheten var precis det jag trodde. Ibland önskar jag att jag inte var så himla listig!

Det händer grejer i köket. MacGyver fick något akutsötsug och ville gå och handla godis. Det ville inte jag. Då skulle han baka chokladbollar, men vi hade visst slut på smör. Då ger han nog upp nu, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men nej!
Då drar elvispen igång ute i köket. Nu är ugnen på. Det här blir intressant...

Det blev ingen True bloodkväll, för mycket huvudvärk (det var ju precis såhär det inte skulle bli, jag skulle ju trotsa skiten!). Men jag lyckades så mina frön i alla fall, regnet slutade, så jag vågade livet och gick ut i orkanen på balkongen. Vad gör man inte för lite fägring..?

Oh oh, förresten! Här kommer lite cute overload. Jag brukar inte dela sånt här, men... Ja, ni ser ju!

http://www.youtube.com/watch?v=NSZwhI4HOHE

Jag har inte lärt mig att göra såna där fräsiga länkar som är en vanlig text som man klickar på än. Det kommer nog. Oh, nu piper timern, vad som än finns i ugnen är färdigt!

Visst är det något särskilt med såna dagar när man kan ta hand om sig själv lite extra. En sån dag har jag idag. Extra varm dusch (önskar att vi hade ett badkar, men icke), fotbad och så bara gå och mysa och vara nöjd med att slippa gå ut. Och så Sabon. Det viktigaste av allt. Att smörja in sig med lite lyxigare lotion än vanligt. Eller butter cream, i detta fall. Så mjuk och len att det känns som att smörja in sig med sammet (låter som en reklamtext, det här). Jag sprider just nu en doft av lavendel och äpple omkring mig. Tänkte tända ett doftljus också, men det behövs inte nu.



Och nu; dags att läsa en god bok, sniffa lite på min egen arm och kanske äta lite lunch.

Det regnar. Himlen har en jämn grå ton och dagen är som gjord för att bara stanna inne. Inga utomhusaktiviteter idag alltså. Förutom promenaden till och från akupunkturen, i ösregn. Dränkt katt känns som en bra beskrivning på hur jag såg ut när jag kom hem. Trots min grymma regnjacka, som visst inte var så grym. Jag hade tänkt dona lite på balkongen idag, men det var inte riktigt läge om man säger så. Det börjar likna något där ute, men det behöver städas lite. Jordpåsar och döda (oops!) växter från förra sommaren står kvar och förstör stämningen. De fula blomlådorna ska fyllas med något fint och solcellsmottagaren få en lite mer undanskymd plats.
Men annars är det ganska fint, med päronträdet på gården som blommar som om det inte fanns någon morgondag.



Fast jag gillar regn. Det är lite meditativt, så där. Man kan vara inne med gott samvete, pyssla lite med vad man vill. Idag har jag gjort nyttiga saker som att titta på i princip alla skräpprogram på trean, druckit sisådär tre liter vatten, ätit några kex, fixat lite pasta med pesto och mycket parmesan. Med betoning på mycket. Sen fick jag huvudvärk (dröjde ganska länge idag i alla fall, man får vara nöjd!) av alla nålarna, så då blev det ännu vettigare aktiviteter. Rumble!

Nu har jag åtminstone lagt lite luktärtsfrön i blöt, så de kan planteras imorgon och med det är dagens aktiviteter slut. MacGyver är inte hemma ikväll, så jag har soffan och fjärrkontrollen helt för mig själv. Man får passa på!




Himmel, vilket intressant inlägg det här blev. Inspirationen är inte riktigt på topp idag, tror jag bestämt.

Så var det dags. Dags att presentera sig. Det är alltid svårt, tycker jag. Det är ju så mycket som gör en person, hur ska man få med allt utan att det blir för mycket?

Jag gör ett försök i alla fall.

Jag är 32 år och bor Göteborg. Born and raised här. Kommer nog alltid att bo här, har testat Kalmar och Paris, men kommer alltid tillbaka till västkusten. Det där salta, lite karga, med den råa och samtidigt varma mentaliteten är verkligen hemma för mig. Det betyder inte att jag inte uppskattar andra platser. Jag är i Värmland ganska mycket och jag älskar att resa. Vart som helst egentligen.
Och jag kan nog tänkas bo någon annanstans också, bara jag vet att jag får komma hem ibland. Till det salta och blåsiga.

Som person är jag ganska lättsam. Jag har en svaghet för ironi och lite torr humor.
Jag är nog ganska enkel, både i stilen och i personligheten. Jag tycker att vänlighet är viktigt, ödmjukhet likaså. Lite självdistans har aldrig skadat någon. Jag gillar inredning, men jämfört med många andra bloggar jag läser ligger jag hästlängder efter. Men jag gillar min lägenhet, den är hemtrevlig. Jag kommer nog inte att skriva så mycket om just inredning, fast man vet aldrig. Jag gillar detaljer, har riktigt svårt att låta bli ljuslyktor och skålar... Åh, skålar! Och så balkongen då. Mitt skötebarn.

Egentligen är jag intresserad av kläder, jag följer med glädje och stort intresse flera bloggar och tittar nyfiket och uppskattande på outfits och nya inköp. Men det var längesen jag köpte något nytt. Jag är för tillfället inte bästa vän med min kroppsform, men jag jobbar på det.
När jag är nöjd kommer det nog att köpas en hel del. Just nu är min garderob fylld med H&M-kläder och det finns mycket fint därifrån, men det blir trist i längden. Jag tänker att jag kan satsa lite mer när det blir dags. Vad det blir får vi se då. En salig blandning, skulle jag tro. Jag har alltid haft svårt att hålla mig till en stil, det finns för mycket som är snyggt.

Jag bor alltså i Göteborg. I en lägenhet. Så mycket har ni förstått. I denna lägenhet, som ligger strax utanför centrum, bor också min pojkvän. Han är fantastisk, skulle jag vilja påstå. Han är snäll, stöttande, snygg (mhm), rolig, huslig, nördig, nyfiken och mycket mer. Och så kan han fixa nästan vad som helst. Jag är ganska klumpig, så saker går sönder och blir förstörda ganska ofta här hemma. Men det gör ingenting, för han kan alltid fixa det! Vad som helst! På riktigt!
Jag kallar honom därför MacGyver, och det är så ni kommer att känna honom här på bloggen.

Annars gillar jag att segla, fast det blir inte så ofta längre (har ingen båt), vara utomhus, laga mat, hänga hemma, träffa vänner och familj, greja med blommor och växter (detta är nytt, känner mig lite som en tant, på ett bra sätt), fixa hemma, flytta runt saker, fotografera, fast jag är inte bra på det. Nu har vi tappat bort en av våra kameror också, så det blir oftast med iPhonen. Inte ultimat, men det funkar.

Jag är inte organiserad, fotogenisk eller pysslig. Jag har inte en massa projekt för mig hela tiden (men ibland) och jag är inte så värst vän och gracil.

Namnet Coconut Grove har egentligen ingenting med bloggens tema att göra. Nog för att jag gillar palmer och sånt, men det kommer sig egentligen från att MacGyver har ett smeknamn på mig också. Coconut.
Med svenskt uttal; Cocconutt.
Så med namnet menas alltså att det här är min grove. Min lund. Där jag bestämmer.

Jag tror att det får räcka så. Det kommer nog fram mer allt eftersom.

Ok. Jag kan nog förklara bloggen invigd nu. Puh!

Mitt första blogginlägg någonsin. Plötsligt känner jag pressen. Lite onödigt kanske, jag vet ju inte ens om någon någonsin kommer att läsa denna blogg.
Men om någon nu hittat hit; välkommen! Jag hoppas att du ska trivas och vill komma tillbaka och läsa igen och igen och igen.

Nu ska jag lägga mig på sofflocket och tänka ut något att skriva, som beskriver meningen med den här skapelsen. Och kanske ändra designen några gånger. Beslutsångest är my thing, oh yes!

Häpp!